"Äta bör man annars dör man". Djur slutar sällan att äta på grund av tandproblem. De väljer oftast att inte tugga med just den tanden, precis som vi gör när vi har tandvärk, och därför kan det vara svårt att se om djuret har ont. De visar heller inte smärta på samma sätt som vi gör utan tecknen är ofta små och svårtolkade. De flesta djur slutar inte att äta förrän det har gått alldeles för långt och tillståndet har blivit mycket allvarligt. Då har djuret gått med smärtor i munnen under en mycket lång tid. Så svaret är - nej, du bör inte avvakta om det finns en misstanke om problem i munnen. 

Tecken som kan ge en misstanke om sjukdom eller problem i munhålan är dålig andedräkt, rött eller svullet tandkött, missfärgade tänder, frakturerade tänder, svullnader i ansiktet. Om du är osäker, kom förbi för en munkoll! Regelbundna kontroller hos veterinären är ett bra sätt att få en indikation på om djuret har problem.

Det finns alltid en risk att det otänkbara sker när det gäller narkos. Men modern anestesi (narkos) under professionell övervakning innebär väldigt låg risk hos friska individer. Fördelarna med en effektiv tandbehandling överväger starkt den låga narkosrisken. Intubering (när djuret får en andningstub) skyddar dessutom patienten från inandning av smuts, vatten och den bakterierika aerosol (spray) som uppstår vid tandrengöring.

På gamla djur, djur med andra sjukdomar eller djur i dålig kondition vill vi gärna ta ett blodprov före sövning för att kunna anpassa narkosen och få en så säker anestesi som möjligt. Alla djur i narkos får dropp och extra värme och övervakas hela tiden av övervakningsapparater.

Statistiken säger lite olika men den totala risken för död i narkos ligger runt 0,17% för hundar och 0,24% för katter, då ingår alla djur, även de allra sjukaste. Hos friska individer är risken så låg som 0,05% för hundar och 0,11% för katter. 

En vanlig orsak till sjukdom hos vilda djur är tandfrakturer och andra skador i munhålan. Inte sällan leder dessa till djurets långsamma och plågsamma död. Eftersom vilda djur inte lever lika länge som våra husdjur ser vi däremot mer långt gångna och mer allvarliga tandproblem hos våra husdjur. På vilda djur i fångenskap, till exempel i djurparker, ser vi också tandsten och tandlossning på samma sätt som hos våra husdjur.

Ja, en fullständig undersökning av tänderna inkluderar röntgen. En stor del av tandens strukturer ligger under tandköttskanten och kan inte undersökas på något annat sätt. Utan röntgen är det lätt att missa sjukdomar, problem och deras omfattning.

Vid t.ex. kattens vanliga problem med tandresorption (TR, tidigare kallat FORL) kan kronan se hel och frisk ut men på röntgen kan man se att rötterna ibland är nästan helt borta. Frakturerade rötter är inte ovanligt, ffa på mindre hundar, och om det saknas en tand så måste man säkerställa att det inte ligger en rotrest, eller en gömd tand i käken som kan orsaka problem.

Vissa ingrepp kräver röntgen både före och efter en åtgärd (t.ex. extraktion av en tand) för att säkerställa att åtgärden har utförts effektivt och korrekt. Tandröntgen behövs för effektiv behandlingsplanering, och reducerar risker och trauma.

Vi rekommenderar verkligen inte att skrapa bort tandstenen själv på ett vaket djur. Dels är risken för skador stor om djuret skulle rycka till i fel ögonblick Att enbart avlägsna synlig tandsten ovanför tandköttskanten leder endast till en synbar förbättring och skapar en falsk känsla av säkerhet, vilket kan fördröja effektiv behandling som ska utföras av professionell djurhälsopersonal. 

Alla behandlingar på tandens yta orsakar små skador i emaljen där bakterier och smuts lätt kan få fäste igen. Det innebär att plack bildas snabbt igen. Vid en professionell tandrengöring poleras alltid tanden efteråt för att jämna till ytan så mycket som möjligt och på så sätt fördröja bildandet av plack.

Den viktigaste rengöringen av tänderna sker under tandköttskanten, i tandfickorna. Där kan man inte på något sätt skrapa med en tandstensskrapa på ett vaket djur.

Däremot är det ett utmärkt sätt att förebygga tandlossning om man borstar tänderna, med vanlig tandborste, varje dag. Men det måste göras från tidig ålder för att kunna ha bäst effekt.

Det finns inget djur som frivilligt sitter helt still och gapar under en hel, lång undersökning och rengöring av tänderna. Att rengöra under tandköttskanten är dessutom en viktig del av en korrekt munsanering och det är alltid obehagligt. Djur som endast fått lugnande både hör och känner vad som händer omkring dem och risken är stor att djuret rycker till vid fel tillfälle eller upplever hela proceduren som väldigt obehaglig. 

Rengöringen kräver skarpa instrument. Om djuret inte ligger helt still är risken stor att vävnaden runt tanden skadas. Ligamenten som fäster tandroten till käken är mycket känsliga och kan lätt skadas om djuret gör små okontrollerade rörelser med huvudet. 

Dessutom är sedering faktiskt svårare att styra och kan vara mer riskfyllt än en skonsam narkos för känsliga individer.

På undersökningsrummet, när djuret är vaket, är det ofta omöjligt att undersöka varje tand noggrant. Dessutom är det omöjligt att se vad som döljer sig bakom tandstenen. Vi kan heller inte mäta eventuella tandfickor på ett vaket djur. Det är först när djuret är sövt, och eventuell tandsten tagits bort, som en fullständig undersökning av tänderna är möjlig. För att få en fullständig diagnos krävs dessutom röntgen vilket inte går att göra på ett vaket djur (se fråga 4). 

Men här på Vällingby Djurklinik har vi satt ett pristak på 10.000 kr för första besöket. Då ingår det fasta grundpriset för en PTR (se fråga 8 om vad PTR innebär). Skulle djuret behöva komma tillbaka för fler åtgärder vid ett senare tillfälle har vi ett pristak på 6500 kr för återbesök inom 2 månader. På så sätt kan det aldrig bli obehagliga överraskningar.

Vissa delar av munnen kan helt enkelt inte undersökas utan narkos. Om tänderna t.ex. är täckta av tandsten behöver den först avlägsnas för att man ska kunna bedöma tandens tillstånd. Många sjukdomar i munhålan kan endast diagnostiseras med röntgen och intraoral (i munnen) röntgen är bara möjligt att utföra på ett sövt djur eftersom de annars inte ligger still, spottar ut eller tuggar på röntgenplåten. :-)

Först tittar vi efter svullnader i ansiktet, undersöker mungipor och läppveck och gör en bedömning av djurets bett. Därefter undersöks djuret inuti munnen efter sår, svullnader, nybildningar eller andra problem; slemhinnor, tandkött och tunga undersöks noggrant.

All synlig tandsten avlägsnas dels manuellt och dels med en ultraljudsscaler som kyls med en vattenstråle. Under tandköttskanten används ett särskilt instrument för att få bort tandstenen även här. När tänderna är rena undersöks tandfickorna, man mäter deras djup och kontrollerar tandens rörlighet, tuggyta och emalj. Alla tänder röntgas som en del av en komplett undersökning. 

Tänderna poleras med en särskild putspasta och avslutningsvis spolas tänder och tandkött rena med en särskild bakteriedödande lösning. I en särskild tandjournal antecknas fynd för varje tand och vilka åtgärder som har gjorts eller kommer att behöva göras i framtiden.

PTR innebär alltid att samtliga av ovanstående undersökningar och åtgärder görs. Här på Vällingby Djurklinik gör vi alltid endast fullständiga PTR i narkos helt enlighet med uppförda riktlinjer från EVDC (European Veterinary Dental College), EVDS (European Veterinary Dental Society), BVDA (British Veterinary Dental Association), SSDt (Svenska Sällskapet för Djurtandvård) samt FECAVA - Federation of European Companion Animal Veterinary Associations.

Graden av tandköttsinflammation, tandens eventuella rörlighet, tandfickans djup, förlust av käkben och hur mycket tandköttet har dragit sig tillbaka avgör sedan graden av parodontit (tandlossning) och vilken behandling som krävs.