Det finns några saker att tänka på för att få ett så bra prov som möjligt.

- morgonurin är bäst

- uppsamlingskärlet ska vara helt rent och torrt. Undvik sylt/marmeladburkar då de kan ha rester av socker som kan påverka analysen.

- provet måste inkomma till klinik samma dag och så snart som möjligt, om du inte kan komma på en gång så går det bra att förvara provet i kylskåpet i några timmar, men inte över natten - då är provet för gammalt.

Tips HUND:
Se till att hunden är ren när provet tas. Om det hänger mycket päls i vägen är det bra om du klipper bort den. Om det är en hanhund med förhudskatarr bör du skölja ren förhuden innan.

Provet kan fångas upp med tex en soppslev, en papperstallrik eller en Uropet (kan köpas hos oss). Undvik att få med skräp, växtmaterial, regn eller snö.

Tips KATT:

Utekatter måste hållas inne, ibland i över ett dygn innan de kissar frivilligt inomhus.

Töm och diska ur kattlådan helt. Torka den med luddfritt material. Låt katten kissa i den tomma lådan och häll över urinen i en ren och torr burk.

Om katten inte vill kissa på en tom låda kan du köpa så kallat "pärlgrus" hos oss eller på apoteket/djuraffär. Plastkulorna imiterar kattsanden och paketet innehåller en praktisk pipett och ett provrör till urinen.

Om du har flera katter måste du stänga in katten som ska lämna prov i ett separat rum med en egen kattlåda. Oftast räcker det att den bor där över natten, de flesta kissar på morgonen när ägaren kommer in och serverar frukosten.

Alla hundar reagerar olika på en öroninflammation. En del gnuggar, kliar och ruskar på huvudet, medan andra snarare uppvisar smärta. Örat kan vara allt ifrån lätt inflammerat med en lindrig, men synlig, förändring till mycket smärtsamt, högrött och med illaluktande sekret.

Det beror på att det finns många olika typer av öroninflammation med många olika orsaker. I vissa fall finner man bara en lättare inflammation, medan det vid andra tillfällen kan röra sig om besvärliga resistenta bakterieinfektioner.

Här finns massor av bra information: På veterinärkliniken 

Det finns så många frågor som rör just det här temat. Därför har jag samlat allt inom detta ämne på sidan "tandvård och tandsjukdomar".

Det finns mycket att tänka på när du ska resa med ditt djur. Det gäller inte bara att uppfylla de lagliga kraven utan även att tänka på vilka sjukdomar och parasiter sitt djur kan utsättas för.

Här kan du läsa om införselkraven. Under fråga 3 läser du om vad mer du bör tänka på. 

Införselkrav
Nedanstående regler gäller för djur som ska återvända hem till Sverige efter t.ex. semester, tävling eller parning. Eller om ett utländskt djur med sin ägare ska resa, eller flytta, till Sverige. De gäller endast från ett EU-land eller från ett tredje land med EU-villkor. Mer detaljerat om regler som gäller vid införsel av djur till Sverige från olika länder kan du läsa på Jordbruksverkets hemsida.

Tänk också på att kontrollera eventuella särskilda regler som kan gälla i landet du ska resa TILL.  Dessa hittar du hos respektive lands ambassad.

ID-märkt
Djuret måste vara ID-märkt med ett ISO-chip. ID-tatuering gäller endast om djuret har en läslig tatuering som enligt intyg är gjord före den 3 juli 2011.

Vaccination mot rabies
Djuret måste vara id-märkt och minst 12 veckor gammalt för att få en grundvaccination. grundvaccinationen kan bestå av en eller två sprutor beroende på tillverkare. 

Efter grundvaccinationen måste du vänta 21 dagar innan du reser med djuret.

Om ett djur vaccineras efter att giltighetstiden har gått ut (står i EU-passet) räknas omvaccinationen som en ny grundvaccination.

EU-pass för sällskapsdjur
Djuret måste ha ett EU-pass för sällskapsdjur. Dessa pass kan endast utfärdas hos veterinär och är en värdehandling. Om passet går förlorat ska det polisanmälas innan djuret kan få ett nytt. När du bokar tid för att få ett pass till ditt djur får du det i handen samma dag.

Anmäl djuret i tullen
Det är inte tullens ansvar att kontrollera ditt djur när du passerar gränsen in i Sverige. Det är ditt ansvar att deklarera ditt djur. När djuret kommer till Sverige ska du gå via "red point" (varor att deklarera) och anmäla ditt djur till tullen. Du kan också enkelt föranmäla din ankomst online via Tullverket  (länk här)  och kan då passera via "green point".  

Skydda ditt djur mot sjukdomar i utlandet
Det finns en hel del att tänka på för att förhindra att ditt djur utsätts för smitta vid utlandsresor. Många smittsamma sjukdomar är mycket vanligare i andra länder än i Sverige och en del finns än så länge endast i utlandet. Här nedan kan du läsa om några av de sjukdomar och parasiter som kan drabba ditt djur. På SVA kan du läsa mer detaljerat om många av dessa (SVA resa med djur)

Parasiter

Avmaska
Rävens dvärgbandmask, Echinococcus multilocularis, är en bandmask som sprids av räv, hund och ibland katt. Djuren blir inte sjuka men sprider äggen (som är för små för att ses med blotta ögat) via avföringen. Hos människor kan parasiten orsaka allvarlig, svårbehandlad sjukdom och levertransplantation kan behövas. Det kan räcka med att klappa en infekterad hund för att bli smittad. Du kan också bli smittad om du t.ex. äter råa bär från marken, tex blåbär, i områden med smittade rävar. 
Bandmasken dör av avmaskningsmedel som innehåller substansen Prazikvantel. Då vi i Sverige har fått in smittan på vissa platser i landet är det inte längre ett krav på att avmaska djur som reser in i Sverige men vi rekommenderar att du gör det i alla fall, på så sätt förhindrar vi att smittan sprids snabbare, över större delar av landet.

Fästingskydd
Ju längre söderut i Europa du reser desto större är risken att djuret träffar på den bruna hundfästingen. Fästingen förökar sig mycket snabbt och hundar kan snabbt få stora klasar av fästingar på huden. Fästingen finns både i naturen och inomhus och är vanligt förekommande i kennlar och hittehundsstallar/gatuhundsstallar. I Sverige överlever den inte utomhus på vintern men om den får fäste i en inomhusmiljö måste en saneringsfirma hjälpa till för att få bort den. Den bruna hundfästingen sprider också flera allvarliga sjukdomar som tex babesios, monocytär ehrlichios och hepatozoonos. Använd ett godkänt veterinärmedicinskt preparat mot fästingar och påbörja behandlingen före utresan. Komplettera med att dagligen gå igenom djurets päls och hud och avlägsna snabbt eventuella fästingar.

Myggor
Myggor kan sprida flera sjukdomar. Det finns olika myggskydd till hund, men tyvärr skyddar inga av dessa fullständigt så under kvällar och nätter, när myggorna är som mest aktiva, bör hunden skyddas med myggnät eller vistas inomhus.

Vaccinationer

Förutom Rabiesvaccinationen (som är ett krav inför resa) så finns det andra vaccin som bör övervägas.

Valpsjuka, parvo, hepatit - DHP
I Sverige är de flesta hundar vaccinerade mot valpsjuka, parvo och smittsam leversjukdom. Se över din hunds vaccinationer i god tid innan resa då samtliga av dessa sjukdomar är mycket vanligare i utomlands. Om din hund inte vaccinerats mot dessa inom de senaste 3 åren rekommenderar vi att du uppdaterar skyddet. 

Leptospiros - L4
Vaccinet mot Leptospiros ger inte ett fullständigt skydd mot infektion men målet är att ge hunden ett ökat skydd för att undvika allvarlig sjukdom. Vaccinets effekt är relativt kortvarigt och därför rekommenderas att man planerar sin vaccination i förhållande till resan. Grundvaccinationen består av två sprutor med 4 veckors intervall och påfyllning bör ske en gång per år. 

Leishmania - canileish - AVREGISTRERAT
Leishmania sprids via sandmyggor. Det finns ett vaccin mot Leishmania men det är avregistrerat i Sverige. Vaccinet skyddar inte fullständigt utan ses som ett komplement till övriga skyddsåtgärder i områden med stor smittrisk. Det viktigaste skyddet mot Leishmania fås genom ett bra myggskydd.

Sjukdomar

Leptospiros
Leptospiros är en bakteriesjukdom som kan drabba både människa och djur. Den är än så länge ovanlig i Sverige men på senare år har flera fall uppmärksammats, framför allt på västkusten och på Gotland. Sjukdomen förekommer i princip i hela världen och är ett stort problem i länder med varmare klimat. 
Gnagare, t.ex. råttor, är viktiga smittspridare och bakterien gillar varmt stillastående vatten, fukt och temperaturer runt 15-20 grader. Den är känslig mot kyla och torka och är därför ofta säsongsbunden.

Hundar smittas oftast i miljöer med vatten där infekterade djur (råttor, hundar) har urinerat. Även i kennelmiljöer och på hundutställningar ökar risken för smitta. Smittade djur behöver inte vara sjuka, bara bära på bakterien. Hundar kan även smittas via t.ex. parning.

Människor smittas via t.ex. hundens urin. Hundar som varit sjuka kan sprida bakterien då och då i urinen i flera veckor.

Hos hund orsakar sjukdomen allt från ingen sjukdom alls, endast mycket lindriga symtom till livshotande sjukdom. I de fallen kan hunden få kroniska, kvarstående skador i njurar och lever. Vanligast är symptom som slöhet, feber och kräkningar. Den dricker och kissar mer än vanligt och är ovillig att röra sig. Ibland uppstår blödningar i slemhinnorna.

Leishmania
Leishmanios är en allvarlig infektionssjukdom som sprids av sandmyggor. Sandmyggor förekommer inte i Sverige men är vanliga, till mycket vanliga, i vissa områden i södra Europa.
Leishmanios hos hund leder nästan alltid till allvarlig systemsjukdom och död. Infektionen kräver som regel upprepad eller livslång behandling. Det finns ingen behandling som säkert kan bota hundar från leishmanios och sjukdomen anses vara ett allvarligt problem.

Smittade hundar behöver inte uppvisa symtom förrän efter lång tid (månader till år) och symptomen är många och varierande. Bland annat kraftiga, livshotande, blödningar från nosen, smärtsamma led- och muskelförändringar, leverskador, njurskador, blodbrist, ögonsymptom, avmagring och förlust av muskelmassa. Hundarna kan även få hudförändringar och hudinfektioner på grund av det nedsatta immunförsvaret.

Smittan är vanligt förekommande i flera områden i södra Europa och är vanlig bland importerade gatuhundar. En hund som skall importeras till Sverige kan alltså verka helt frisk vid en besiktning, trots att den bär på en kronisk infektion och kommer att bli sjuk till följd av den infektionen. Tyvärr kan man också misslyckas med att upptäcka infektionen trots att korrekta prover tas.

Leishmaniaparasiten är inte alltid lätt att hitta och i en del fall måste flera prover tas vid olika tillfällen innan man hittar antingen parasiten eller antikroppar mot parasiten, det vill säga. innan man säkert vet att hunden är infekterad.

I ett blodprov kan man leta efter antikroppar mot parasiten. Blodprov används både när hundar visar symtom och när man letar efter infektionen hos till synes friska hundar, till exempel i samband med en veterinärbesiktning innan en hund skall exporteras till Sverige. Tyvärr hittar man inte alltid antikroppar i ett prov från en infekterad hund. Det beror bland annat på att det kan ta tid innan hunden bildar antikroppar.

När hundar visar symtom tar veterinären ofta också vävnadsprover från till exempel lymfknutor och hudförändringar för undersökning.

Tropisk hjärtmask - Dirofilaria immitis
Hjärtmasken sprids till hud med stickmyggor och förekommer framför allt i södra Europa. I vissa områden är risken för smitta mycket stor.
Det kan ta lång tid innan en hund visar symtom till följd av sin hjärtmaskinfektion. Under denna tid växer maskarna till i hundens lungkärl och när maskarna är tillräckligt stora och/eller många väl är vuxna kan de orsaka allvarliga, livshotande skador på lungor, hjärta, njurar och levern.

Typiska symtom är slöhet och hosta. Hunden magrar av och blir gradvis allt sämre. En infekterad hund kan också mycket plötsligt bli drastiskt sämre, få svårt att andas och hamna i ett chocktillstånd. Orsaken kan bland annat vara hjärtsvikt eller att ett antal maskar dött. Ibland vandrar också maskar från lungkärl till hjärtat. Hundar som drabbas av detta brukar avlida inom ett till två dygn.
När masken väl har blivit adult (vuxen) är det mycket svårt att bota hunden. Infektionen kan dock förebyggas effektivt genom behandling med särskilda veterinärmedicinska preparat.

Övriga sjukdomar

Det finns många andra sjukdomar som utgör en risk för hundar på resa i Europa.

Babesios: kan orsaka livshotande blodbrist (anemi), smittar via fästingar.

Brucellos: orsakar bl.a. aborter, bitestikelinflammation, smittar via parning.

Falsk rabies: (Aujeszkys sjukdom) dödlig för hund, smittar via rått griskött.

Fransk hjärtmask: luftvägssymtom och blödningar, smittar via sniglar.

Hepatozoonos: lever-, njur- och lungsjukdom. Smittar via fästing.

Monocytär ehrlichios: feber, trötthet, blödningar. Smittar via fästing.

Salmonella: feber, kräkningar, diarré. Smittar via smittad mat.

Tuberkulos: luftvägssymtom, kan smitta människa, smittar via opastöriserad mjölk.

Ofarlig knöl eller elakartad tumör?
Att hitta knölar i, eller under, huden på sitt husdjur är vanligt. En knöl kan bero på många olika saker och behöver inte alltid vara en tumör. Det kan även bero på inflammation, infektion/böld, främmande föremål, insektsbett m.m.

Det är därför en bra idé att alltid få en ny knöl undersökt av veterinären. Det går däremot sällan att ställa en definitiv diagnos bara utifrån att klämma och titta på en knöl, därför väljer veterinären ofta att ta ett prov, ett s.k. finnålsaspirat (FNA). Då drar man ut lite celler ur knölen med en tunn nål och tittar på dem i mikroskopet. Detta provet kan snabbt ge besked om det rör sig om en tumör eller något annat. Djuret behöver nästan aldrig ges lugnande för detta.

Ibland rekommenderar vi att ta bort hela tumören och skicka in den för analys, alternativt ta en biopsi (en bit av tumören), för att få en definitiv diagnos. I de fallen måste djuret ges lugnande eller sövas.

Hos hund är tumörer i huden ofta godartade, hos katt är det lite vanligare att de är elakartade. Men även godartade knölar och tumörer kan behöva tas bort. Dels kan man på så sätt få rätt diagnos och prognos, men dels på grund av att även en godartad tumör kan bli till besvär om den sitter så att den stör djuret eller blir sårig och inflammerad.

Vilken typ av tumör det är, var den sitter och hur stor den är avgör vilken typ av operation det blir och om det är aktuellt med fler prover som tex blodprover, röntgen eller ultraljud.

I vissa fall kan det bli aktuellt med en remiss till en onkologmottagning, då hjälper vi självklart till med det.

Några vanliga knölar och tumörer

Lipom – "fettknöl"
Lipom är godartade tumörer som utgår från fettvävnad. De kan uppkomma var som helt i kroppens bindvävnad, men oftast sitter de under huden.

De är vanligast på äldre individer och övervikt ökar frekvnesen. De skapar sällan ett problem. Ibland kan det vara aktuellt att operera bort den, tex om den sitter så att den rent mekaniskt hindrar djuret från att röra sig naturligt (tex bakom ett framben). Vanliga ställen där lipom brukar dyka upp är på revbenen, bröstbenet, höftkammarna och längs ryggen. I ovanligare fall växer de mellan muskelbuntar eller i buk- och brösthåla.

Ett lipom känns oftast som en halvmjuk, långsamt växande, väl avgränsad rund/oval knöl under huden. Ofta kan man skjuta huden fritt över den men den går inte att "lyfta" från vävnaden under.

Om det finns anledning att ta bort lipomet bör man göra det så tidigt som möjligt eftersom ingreppet blir mer omfattande ju större tumören är. Lipom kan växa tillbaka på samma ställe där den togs bort och när en hund väl har börjat bilda lipom får de ofta fler med tiden. 

Aterom - talgkörtelcysta
En vanligt förekommande knöl, som inte är en tumör, är aterom – talgkörtelcysta. Det innebär att talg ansamlas i en talgkörtel i huden utan att tömma sig som den ska. Knölen är oftast liten och ganska hård, ibland ömmar den lite men oftast är hunden helt obesvärad av den. Ibland spricker ateromet och tömmer sig som en pormask, de kan också växa och krympa lite omväxlande. I ovanliga fall blir ateromet infekterat, eller växer sig så stort att det blir till besvär för hunden, då kan man operera bort det. Ett aterom kan försvinna helt av sig själv, eller ligga kvar i huden i många år. Så länge det inte är till besvär brukar man inte ta bort dem. Enstaka mindre aterom kan tas bort på sedering och lokalbedövning, för större och inflammerade aterom krävs narkos.

Histiocytom
Histiocytom är en godartad tumör som ses på unga, växande individer, den kan förekomma på lite äldre individer också men oftast under 3 år. Den uppkommer snabbt och växer sig större på bara några veckor. Den försvinner spontant inom två till sex månader. De blir lätt inflammerade och kan ibland orsaka obehag för hunden och i de fallen, eller om den inte tillbakabildats efter några månader, kan man operera bort dem, men det behövs sällan.

Det finns en elakartad variant (histiocytärt sarkom eller malign histiocytos). Den är vanligast på vissa raser som Berner Sennen och Flatcoated Retriever. 

Histiocytom känns som runda, väl avgränsade förändringar i huden. De är ofta hårlösa, lite röda och ibland lite såriga. De följer med huden om man lyfter den. Vanligast på huvud, öron och ben. Tillbakabildningen går vanligtvis snabbt och när den väl har startat kan tumören försvinna på några dagar.

Juvertumörer
Knölar i juvret hos tikar och honkatter kan bero på inflammationer, infektioner, hormonell svullnad eller skendräktighet. Men en vanlig orsak är tumörer. De drabbar främst medelålders till äldre djur, i sällsynta fall kan de även förekomma på handjur.

Hos hund är risken för att tumören är elakartad ungefär 50%, hos katt är risken betydligt större – ca 90% är elakartade.

Katter som äter p-piller, eller som kastrerats sent i livet, löper större risk att utveckla juvertumörer. I sällsynta fall får även kastrerade honkatter och hankatter juvertumörer och då rör det sig ofta om en särskilt elakartad form.

När juvertumörerna är små känns de som små sand- eller riskorn i vävnaden runt juvret. De sitter under huden. Hos tikar ser man tydligt att de växer i samband med löp.

Juvertumörer bör alltid tas bort helt och hållet så snart som möjligt, prognosen är alltid bättre om tumören inte blir större än 1 cm. Mycket små tumörer (några millimeter) kan man ibland tas bort solitärt, det vill säga utan att ta bort juvret. Men ju större tumören är, eller om det finns flera, desto mer juvervävnad måste man ta bort. Tumörerna bör alltid skickas på analys (PAD) för att kunna bedöma prognos och om det krävs ytterligare operation eller behandling. På katt rekommenderas alltid att man tar hela juverraden på den sidan som tumören sitter och även tar bort hela andra sidan så snart den första har läkt.

På katt, äldre tikar eller hundar med en stor eller flera tumörer bör en metastasröntgen göras innan operation, då remitterar vi för en lungröntgen för att kontrollera att tumören inte redan har spridit sig.

"Åldersvårtor"
Med stigande ålder är det inte ovanligt att hundar (sällan katt) utvecklar små utväxter i huden. De är oftast små, hårlösa och växer ut från huden. De växer ofta mycket långsamt men hunden kan få flera stycken spritt över kroppen. En del är ojämna, som blomkålshuvuden, en del släta. Oftast rosafärgade, ibland mörkt pigmenterade. Hunden brukar inte besväras av dem, men det förekommer att de slickar på dem. 

I de allra flesta fall rör det sig om godartade åldersförändringar, men orsaken kan vara många - t.ex. papillom (virusorsakad eller spontan), nodulär sebakös hyperplasi (talgkörteltumör), fibrom, basalcellstumör, trichoepiteliom, godartade pigmentfläckar (nevus, melanoplack, melanocytom) m.m.

En del av dessa godartade förändringar är väldigt lika vissa mer elakartade tumörer så även om du misstänker att det bara är en "åldersvårta" så är det en bra idé att få den undersökt.

Mastocytom
Är en relativt vanlig tumör hos hund som räknas som elakartad. Den förekommer hos katt men är oftast mer godartad där. Mastocytom kan se väldigt varierande ut, och kan ofta misstas för tex lipom eller insektsbett tex. Det vanligaste är en medelmjuk rund nybildning i huden, ibland hårlös men kan även vara fullt bepälsad. Ibland ses en rodnad i området och ibland upplevs knölen krympa och växa oregelbundet. Djuret kan visa besvär, oftast i form av klåda. Diagnosen kan ofta, men inte alltid, ställas vid finnålsaspiratet då cellerna ofta har ett typiskt utseende.
När man tar bort ett misstänkt mastocytom är det viktigt att operera bort den med goda marginaler, helst minst 3 cm runt om hela knölen. Därför kan även en liten knöl ge ett relativt stort operationssår. Mastocytom delas in i olika grader av malignitet (elakartad) och prognosen beror helt på vilken typ och grad av tumör det är.

Malignt melanom
På hund är mer än 85% av melanom godartade men det förekommer även elakartade. Dessa växer i regel snabbare, blir större och ofta såriga. De flesta elakartade melanomen på hund sitter i munhålan, klofalsar, trampdynor och i övergångar mellan hud och slemhinna. 

Övervikten ger upphov till samma välfärdssjukdomar som hos människan och förkorta djurets livslängd. Det finns studier som visar att 5 kg övervikt hos en hund på 25 kg förkortar livet med upp till 2 år

Risken ökar för diabetes, ledproblem, hjärtproblem, cirkulationsrubbningar, sämre immunförsvar, mag-tarmbesvär som förstoppning och gasbildning, andningsbesvär och hudproblem. Dessutom försvåras behandlingen av många av dessa sjukdomar om djuret är överviktigt.

Övervikt ökar markant risken för komplikationer i narkos.

Dessutom påverkas djurets livskvalitet med minskad glädje, aktivitet och prestationsförmåga samt att studier visar att även djurägarnas utbyte med sitt djur påverkas negativt.

Övervikten i sig blir också en del av en ond cirkel när det blir jobbigt att motionera vilket gör att energibehovet minskar vilket i sin tur leder till att övervikten ökar. Ökad känslighet för värme, större trötthet och dåligt humör bidrar också till ett mindre aktivt liv och sämre livskvalitet.

Hur allvarligt är något extra kilo?

Ett par kilo övervikt på en stor hund, eller ett halvt kilo extra på en liten 5-kg hund, kan det vara så allvarligt? En vikt som ligger 15% över djurets idealvikt räknas som fetma. Men övervikten börjar tidigare än så, redan 5% procent extra vikt påverkar kroppen negativt.

0,6 kg övervikt på en hund som ska väga 4 kg ger en övervikt på 13%. Hos en människa med vikten 75 kg skulle det betyda nästan 10 extra kilo.

En Golden Retriever med normalvikt på 27 kg som istället väger 33 bär runt på 18% övervikt och räknas som fet. Det skulle innebära att en människa med vikten 75 kg skulle väga 88,5 kg.

Vi själva märker snabbt hur ett par extra kilo gör att det blir lite jobbigare att gå i trapporna eller springa efter bussen. För djuren är det precis likadant och övervikten påverkar dem negativt i lika stor grad som oss själva.

Vad beror övervikt på?

I sällsynta fall beror övervikten på sjukdom, t.ex. en underaktiv sköldkörtel. Hos kastrerade djur måste man vara uppmärksam på vikten. Kastration minskar energibehovet med 20-30% redan ett par veckor efter operationen, vilket gör att för många djur är kastrationen tyvärr startskottet till ett liv i övervikt när mängden foder inte anpassas till detta.

Smärtande ledsjukdomar, hög ålder eller en längre tids rehabilitering efter tex ortopediska operationer kan också bidra till en lägre aktivitetsnivå som, om fodergivan inte anpassats, kan leda till övervikt.

Men i de allra flesta fall beror övervikt på för lite motion och för mycket mat. Tiden räcker inte alltid till för långa promenader, lekstunder och aktiviteter. Hemma blir det mest soffhäng och kanske en runda i trädgården. Promenaden är den samma varje dag och i samma tempo. Samtidigt vill vi ge våra pälsklingar det bästa fodret, belöna dem när de har varit duktiga och ge dem något extra när vi själva sitter och fikar. Vem kan motstå de bedjande ögonen under bordet? Och slicka matrester från tallrikarna kan väl inte ge så mycket extra kalorier? Kanske vill vi ibland döva vårt dåliga samvete över att vi inte riktigt har tid att leka eller gå ut och därför försöker vi visa vår kärlek genom att ge dem något extra gott mellan måltiderna… ett tuggben att sysselsätta sig med tex. De flesta av våra djur lever ett stillasittande (liggande) liv och behöver inte ens jobba för maten. Då samlar sig energireserverna och fettdepåerna växer sig sakta allt större. Vi blir hemmablinda och ser inte att djurets midja har försvunnit, att djurets mage hänger ner och att djuret inte längre springer utan rultar fram lite saktmodigt.

Spelar rasen någon roll?

Olika raser, och blandraser, har olika kroppsbyggnad och konstitution, men det finns ingen ras som ska vara överviktig. Vikten måste bedömas individuellt och även om tabeller och rasbeskrivningar kan ge en uppfattning om rasens idealvikt kan den inte tillämpas rakt av på alla individer. Muskelmassa kan inte ökas genom att göda djuret, den enda massan som ökar då är fettet. Man kan alltså inte göda upp en liten Labrador för att få rätt vikt enligt rasstandarden, det enda du riskerar är att få ett tjockt djur.

Hur kan man hålla rätt vikt?

Det snabba svaret är genom att ge rätt mat i rätt mängd i förhållande till aktivitetsnivån. I praktiken är det svårare. Grunden för en hälsosam vikt läggs redan när djuret är valp. En slank valp har lättare att behålla normalvikten även som vuxen.

Senare i livet är det viktigt att väga sitt djur regelbundet för att tid upptäcka en eventuell viktökning. Ju snabbare den upptäcks desto lättare är det att få ner djuret till normalvikt igen.

Sist men inte minst; om djuret äter ett bra helfoder så behöver det inget annat ur näringssynpunkt. Allt som djuret äter utöver sitt vanliga foder är extra kalorier som kommer att behöva arbetas bort i form av motion. Om du inte kan erbjuda mer motion måste du avstå från att ge djuret det där lilla extra.

Torrfoder, konserver eller färskfoder? Ugnsbakat eller kallpressat? Rått eller tillagat? Hemlagat eller färdigköpt? Spannmål eller inte?

Det korta svaret är: den mat som ditt djur äter med god aptit, som håller djuret i normal vikt, ger glansig päls, ger fast och bra avföring och ett piggt och friskt djur är det bästa fodret för just det djuret. 

Det lite vetenskapligare svaret är att det foder som är anpassat till rätt art och innehåller alla viktiga näringsämnen i en bra balans är det bästa fodret.  

När det gäller katt så finns det dock ett klart och tydligt svar - katter mår bäst av att äta övervägande blötfoder.

Vem vet bäst? Det finns en mängd olika foderexperter där ute som har mer eller mindre kunskap i ämnet näringslära. Det är svårt att veta vilka verkliga kunskaper en person har, men endast erfarenhet eller starka åsikter räcker inte. Om du väljer att tro på en specifik foderexpert så rekommenderar jag att du tar reda på vilken utbildning personen har och vilka referenser hen hänvisar till. Referenserna bör vara vetenskapligt underbyggda, tex med publicerade studier eller erkänd litteratur i tex näringslära. Tro aldrig på ett påstående om det inte finns referenser! 

Den här sidan (PetMD)  är full av information om näring och foder till hund och katt. 

Se även AAFCO.  

Det finns många tankar om huruvida man ska kastrera en hund eller inte. En del anser att man inte ska operera ett friskt djur, andra är rädda för att det ska hända djuret något i narkosen. Vissa tvekar av oro för att hunden ska förändras till det negativa och en del tycker att det är onaturligt. 
Det finns flera orsaker till att man kan vilja kastrera. Varje hund är unik och kastration är inte nödvändigtvis den bästa lösningen för alla hundar. Den vanligaste är kanske att man inte vill att hunden ska kunna para sig. Andra vill få bukt med olika hanhundsbeteenden som revirmarkerande, stress på grund av löptikar eller aggressioner. Innan du bestämmer dig är det bra om du diskuterar dina skäl med veterinären för att se om kastration är en bra lösning för just din hund. Här nedan får du lite fakta om för- och nackdelar och lite kort om hur det går till.

Kirurgisk kastration

Kirurgisk kastration innebär att testiklarna opereras bort helt och hållet. Hanhunden blir steril och testosteronproduktionen upphör. Det finns flera tekniker för ingreppet, vilket man väljer avgörs av individuellt från hund till hund. Ibland tas hela pungen bort och ibland görs endast ett litet snitt framför pungen.

Kemisk kastration

Vid en kemisk kastration placeras ett hormonchip in under huden mellan skulderbladen. Hormonerna motverkar kroppens egna produktion av könshormoner. Effekten håller vanligen i sig i 5–6 månader, därefter återfår hunden sin könsdrift. Det finns ett chip som även håller 1 år. Kemisk kastration kan tex göras om man är osäker på om man vill kastrera eller inte. Under de första 2–3 veckorna efter en kemisk kastration kan hunden bli lite mer "hanig" än innan. Den effekten avtar efter 3 veckor och efter en månad ungefär kan man se att testiklarna börjar krympa och intresset för doftfläckar och tikar avtar.

Beteendet

Instinkter som jakt och vallning försämras vanligtvis inte efter en kastration. Hundens personlighet formas mer av gener och miljö än av könshormoner. Kastration kan påverka de beteenden som är hormonellt styrda. Till exempel kan aggressivitet mot andra hanhundar mildras. Stress i samband med löptikar avtar och urinmarkerandet kan minska. Man kan dock inte se kastration som ett enkelt sätt att få en snällare, lugnare eller mildare hund. En rädd och osäker hund bli mer rädd och osäker efter en kastration. Vid beteendeproblem är det viktigt att man även tar hjälp av en duktig hundtränare.

Sjukdomar

Risken för testikeltumörer elimineras och risken för prostataförstoring minskas drastiskt. För vissa sjukdomar ingår kastration som en del av behandlingen, till exempel vissa tumörsjukdomar, prostatabesvär och bråck.

Andra förändringar

Hunden kan få en förändrad päls, ofta blir den tjockare eller mer valplik. Det syns olika tydligt på olika raser beroende på vad de har för pälslag från början. Den kanske allvarligaste nackdelen är övervikt, som kan vara en riskfaktor för andra sjukdomar och förvärra tex ledproblem. En ovanlig nackdel är att hunden kan bli inkontinent. Det är vanligare på stora, tunga raser och verkar inte påverkas av när i livet hunden kastreras. Inkontinensen kan oftast behandlas tillfredsställande med medicin. Vissa studier pekar på att kastration kan öka risken för vissa tumörsjukdomar, medans risken sjunker för andra. Det förekommer även studier som indikerar att vissa raser kan få ökad risk för ledproblem.

Utställning och tävling

Att kastrera friska hundar blev tillåtet i Sverige 1988. Av oro för över hur de ökande antalen kastrationer påverkar våra hundars mentalitet och avkommebedömningar har Svenska Kennelklubben från och med 1 januari 2017 infört förbud om att ställa ut hanhundar som är kastrerade. För prov, tävling och beskrivning medges generell dispens, ibland krävs dock ett intyg på testikelstatus så om du tror att du kan komma att behöva ett, be om det innan du kastrerar din hanhund!

Det finns många tankar om huruvida man ska kastrera en hund eller inte. En del anser att man inte ska operera ett friskt djur, andra är rädda för att det ska hända djuret något i narkosen. Vissa tvekar av oro för att hunden ska förändras till det negativa och en del tycker att det är onaturligt. 
Den vanligaste orsaken till att man väljer att kastrera sin tik är att förhindra att hon får valpar. Andra orsaker kan vara att man vill eliminera risken att hon utvecklar livmoderinflammation, att hon har stora besvär av löpen och/eller skendräktighet eller minska risken för juvertumörer. Här nedan kan du läsa lite om för- och nackdelar vid kastration av tik och lite kort om hur det går till.

Allmänt

Tidiga kastration ger ofta mindre risk för komplikationer. Risken för att utveckla juvertumörer sjunker framför allt om kastrationen görs före första löpet. Samtidigt kan tidiga kastrationer eventuellt påverka skelettets utveckling, forskningen är inte helt överens på den punkten. Ingreppet bör ske när tiken är hormonellt inaktiv, det vill säga mitt emellan två löp eller innan hon har blivit könsmogen.

Kirurgisk kastration

Det finns olika tekniker för kastration av tik. Vanligast är att ta bort både livmoder och äggstockar via ett buksnitt (OHE). Tiken slutar att löpa och kan inte bli dräktig. man kan även ta bort endast äggstockarna (OE), effekten blir densamma men operationssåret blir mindre och läkningen går snabbare. OE görs endast på vissa kliniker och är ofta lite dyrare. 

P-piller

Det är inget som rekommenderas längre på grund av riskerna med att utveckla framför allt livmoderinflammation.

Beteende

Instinkter som jakt och vallning försämras vanligtvis inte efter en kastration. Hundens personlighet formas mer av gener och miljö än av könshormoner. På tikar märker man heller inte lika stora förändringar i beteendet som på hanhundar. Så som tiken beter sig mellan två löp, när hon är så lite påverkad av hormoner som det går, så brukar de flesta förbli efter en kastration. Skendräktighet och nedsatt allmäntillstånd under löpet försvinner helt.

Sjukdomar

Risken för livmoderinflammation och andra sjukdomar i livmodern elimineras helt. Risken för juvertumörer minskas, framför allt om tiken kastreras före första löpet.

Andra förändringar

Den kanske allvarligaste nackdelen är övervikt, som kan vara en riskfaktor för andra sjukdomar och förvärra tex ledproblem. Ämnesomsättning sjunker med upp till 30%, därför är det viktigt att man direkt i samband med kastrationen minskar fodergivan eller byter till ett foder med färre kalorier. En ovanlig nackdel är att hunden kan bli inkontinent. Inkontinensen kan komma strax efter kastrationen men även dyka upp långt senare, flera år efter ingreppet. Inkontinensen kan behandlas tillfredsställande med medicin. På vissa tikar kan det uppstå en förändring i pälskvalitén, som kan bli lite mer valpig/lockig/tjock. Vissa studier pekar på att kastration kan öka risken för vissa tumörsjukdomar, medans risken sjunker för andra. Det förekommer även studier som indikerar att vissa raser kan få ökad risk för ledproblem.

Utställning och tävling

Tikar som kastrerats kirurgiskt medges generell dispens för att delta i utställning, prov och tävling.

Att operera ett friskt djur kan tyckas onödigt, vissa avstår i tron att katten mår bäst av att vara okastrerad och vissa undviker det av ren rädsla att det ska hända katten något under operationen. Men ska du inte använda din katt i avel finns det flera bra skäl att överväga kastration. Nedan kan du läsa om både fördelar och nackdelar och lite om hur det går till.

Den 15 juni 2020 infördes skärpta regler för okontrollerad fortplantning av katter som går utomhus. Jordbruksverket skärpte kraven på kattägare för att förebygga oönskad, oplanerad eller överdriven avel och för att minska lidandet hos katter som hamnar utanför människans tillsyn, och därigenom höja kattens status. Det innebär att katter som rör sig fritt utomhus bör vara kastrerade eller på annat sätt förhindrade att kunna föröka sig om deras avkomma inte kommer under människans vård.  

Visste du att:

• Det finns uppskattningsvis 100 000 – 150 000 hemlösa katter i Sverige.

• En hona kan föda 15–20 kattungar per år, det kan bli 120 kattungar per hona och livstid.

• Många kattungar som föds ute överlever inte på grund av väder och brist på föda.

• Studier visar att kastrerade katter lever längre, har bättre hälsa och drabbas mer sällan av skador och olyckor.

• Risken för juvertumörer och andra sjukdomar i reproduktionsorganen elimineras eller minskas avsevärt.

• Kastrerade djur revirmarkerar i mindre utsträckning, vilket underlättar att hålla katten som husdjur.

Honkatten

En okastrerad honkatt löper i genomsnitt var 3e vecka under sommarhalvåret. Vissa löper oftare, andra lite mer sällan. En innekatt försöker ofta att ta sig ut och kan rymma, hon jamar och ropar intensivt och kan börja urinmarkera inomhus. Om det är en utekatt är risken mycket stor att du får oplanerade kullar. Hon kan börja löpa redan vid 6 månaders ålder, då är hon varken mentalt eller fysiskt mogen för att bli mamma. Honkatter blöder inte när de löper. De flesta honkatter mår inte särskilt bra när de löper, de äter mindre, blir rastlösa och tappar päls och hull. De jamar och ropar ofta dygnet runt. Vissa katter urinmarkerar utanför lådan under löpet och risken finns att hon fortsätter med det beteendet även om hon kastreras senare. Förutom att undvika oönskade kattungar så minskar risken för juvertumörer och katten kan inte drabbas av livmoderinflammation eller tumörer på äggstockar eller livmoder.

Kastration vs sterilisering

Kastration innebär att endast äggstockarna (OE), eller både äggledare och livmoder (OHE), opereras bort. Katten kommer inte att löpa mer och kan inte bli dräktig. I Sverige rekommenderas 4 månader som lägsta lämpliga ålder för operation. Det finns inga vetenskapliga belägg för att hon mår bättre av att få en kull innan hon kastreras.

Vid en sterilisering avlägsnas äggledarna men äggstockar och livmoder är kvar. Katten fortsätter att löpa men kan inte bli dräktig. Det utförs inte på katt, även om många felaktigt använder uttrycket sterilisering istället för kastrering. 

P-piller

Det finns p-piller för katt men det rekommenderas inte som en långsiktig lösning då de ökar risken för elakartade juvertumörer och livmoderinflammation. P-piller är inte ett säkert preventivmedel. Vid kirurgisk kastration vill man helst inte att katten är i höglöp, då kan p-piller användas tillfälligt för att avbryta eller skjuta upp ett pågående löp.

Risker, nackdelar och fördelar

Komplikationer under eller efter själva operationen är extremt ovanliga. Den vanligaste är infektion i såret, oftast beroende på att katten har slickat för intensivt på såret efteråt.

Den vanligaste nackdelen är risken för övervikt. Ämnesomsättningen och energibehovet på en kastrerad katt minskar med ca 30% samtidigt som aptiten och hungerkänslorna ökar. Om man inte noga kontrollerar matintaget, och vikten, är risken att katten snabbt blir överviktig. Övervikten ökar risken för bl.a. diabetes och hudproblem. Förebygg problemet genom att aktivera/motionera din katt mer och anpassa fodret. Vi hjälper dig gärna med det.

Hankatten

En hankatt blir könsmogen redan runt 5–6 månaders ålder. Då börjar urinen att lukta fränt och han kan börja spraymarkera både inomhus och utomhus. En okastrerad hankatt som får gå ut har ett mycket stort revir som han försvarar intensivt. Risken är att du får en katt som ofta råkar i slagsmål och är borta på långa vandringar i långa perioder. Frigående okastrerade hankatter har också en lägre medellivslängd eftersom de ofta förolyckas. En okastrerad innekatt kan börja revirmarkera inomhus, blir rastlös, vill ut, kan matvägra och ropar på honor ofta och högt.

Kastration vs sterilisering

På hankatt är det ett enklare ingrepp än på honkatterna, därför kostar det också mindre. Testiklarna opereras bort genom två små snitt i pungen. De har inga stygn och behöver ytterst sällan en krage efteråt. Komplikationer är extremt ovanligt. 

Vid sterilisering knyts eller skärs sädesledaren av men testiklarna tas inte bort. Katten behåller därmed alla beteenden som en okastrerad hankatt, kan para sig men är steril. I Sverige steriliseras inte hankatter.

Risker, nackdelar och fördelar

Komplikationer under, eller efter, själva operationen är extremt ovanliga. De vanligaste är infektion i såret, oftast beroende på att katten har slickat för intensivt på såret efteråt.

Den vanligaste nackdelen är risken för övervikt. Ämnesomsättningen och energibehovet på en kastrerad katt minskar med ca 30% samtidigt som aptiten och hungerkänslorna ökar. Om man inte noga kontrollerar matintaget och vikten är risken att katten snabbt blir överviktig. Övervikten ökar risken för diabetes och hudproblem (tvättar sig mindre). Förebygg problemet genom att aktivera/motionera din katt mer och anpassa fodret. Vi hjälper dig gärna med det.

Urinvägsproblem. Framförallt överviktiga kastrerade hankatter löper en större risk att få problem med urinvägarna i form av urinträngningar/urinstopp. Förebygg detta genom att stimulera till ett större vattenintag och ge ett anpassat foder, och hellre våtfoder än torrfoder. Fråga oss om bra tips och råd om detta.